På senaste tiden har jag hört många som klagar på att va singel, och visst är det trevligt att ha en person vid din sida som du älskar som känner likdant för dig. Och ibland saknar jag det med, men inte så ofta. Jag hatar inte folk som är ledsna över att de är ensama, jag bara stör mig på det om det är det enda de någonsin har att säga: "Jag är så jävla ensam" eller "Om jag bara hade någon..", inte bara är det väldigt oattraktivt vilket i sin tur gör att det blir ännu svårare att hitta någon, men det är irriterande för omgivningen.

 

Ett av mina största misslyckande i livet är att lägga min lycka hos andra, i familjen, vänner, pojkvän eller en tro. Visst ska man låta andra göra en lycklig, men kan man inte va lycklig på egen hand kan man aldrig vara riktigt lycklig. För familjer har intriger, liksom vänner kommer och går, förhållande varar inte föralltid (oftast) och religioner har sina långa perioder av tvekan och tvivel. Under dessa perioder så är det svårt att va glad. (Visst får man va ledsen, något jag också kämpar med, låta mig vara svag eftersom jag inte är mer än människa.)

Jag måste säga att jag är glad att jag är singel, men jag är också redo för ett förhållande för jag har lärt mig att va tillräckligt lycklig och nöjd med mig själv. Men jag tänker inte tvinga på ett förhållande bara för att HA ett förhållande. Möter jag någon så gör jag det och det vore trevligt, men tills dess så överlever jag med mitt eget sällskap och vänners.

 

 

Det kan vara så att jag skrivit om detta tidigare, men detta är verkligen ett ämne jag diskuterat med mina vänner på senaste tiden. Den platsen ingen vill hamna, the friendzone. Något man dagligen får höra killar över hela världen klagar över. För de som inte har så stor koll, de är vad det låter som, en vänzon. Men för att fördjupa sig lite mer så brukar de flesta som klagar över detta klagar också över att vara "the good guy" och påstår att tjejer bara vill ha en "douche", alltså någon som är ett svin.

Det finns en friendzone för tjejer med, som heter "han gillar bara slampor". Det är de snälla tjejerna som inte har för mycket smink i ansiktet eller för mycket push up i bhn så klagar över att de killarna de gillar bara är ute efter någon bimbo som förmodligen legat runt med alla stan. 

 

En till detalj i detta är "ligorna". Det finns olika ligor och man stöter aldrig på någon som är över eller under sin egna liga om man inte "vet bättre". Men det är så fruktasvärt löjligt alltihop. Ligor existerar endast om vi tror att de finns för om vi anser att någon annan står över oss så kommer vi aldrig våga försöka, vi förminskar oss själva hela tiden och är man medveten om sitt goda utseende och spelar i de högre ligorna, då är man en douche/slampa. Logik?

 

För alla där ute som hatar "the friendzone", jag ska ge er ett tips jag gav en kille som jag var på dejt med. Det blir ingen dejt om man behandlar varandra som vänner, då blir det ett möte mellan två vänner. Man är inte en douche för att man har självförtroende, vilket kan va det mest attraktiva en person kan ha, så innan ni går ut så ifall du inte medveten om din egen skönhet så intala dig själv om att du är tillräckligt bra.

 

 

 

 

 

 

 

Är det något som hjälper mig genom detta är det dessa barn. Det är märkligt att möta människor som inte har något alls, vars liv är dömda att förfalla vid den tiden min största problem var att mammas ansiktskräm luktade äckligt så det var jobbigt när hon försökte kyssa på mig kinden innan jag skulle sova. 

Jag vill verkligen bryta mig loss från alla stämplar folk har satt på mig. Jag vill inte va tjejen som går att placera i ett fack, jag vill vara tjejen som får ett eget för hon inte passar in bland de andra. Jag orkar inte vara tjejen som folk ogillar så enkelt eller tjejen som inte vågar. Jag vill bli fri, börja om, presentera mig för alla som fortfarande har en felaktig bild av mig eller förklara för folk varför jag beter mig som jag gör.

Jag är så trött på all skit jag får, för jag må inte va perfekt, men jag är inte "äcklig" heller. Jag gör så gott jag kan och även om det inte räcker till samhällets krav så måste det få räcka till för att bli älskad.

Jag är trött på att anses vara trög. Visst, ibland säger jag saker utan att tänka och då blir det fel, men det gör mig inte mindre smart. Jag har inte toppbetyg eller jättebra på kemi, fysik eller biologi, eller matte, vilket tydligen är kreterierna för att vara smart nuförtiden. 

 

 

Jag ska säga något jag aldrig trodde jag skulle säga, nån gång, men jag älskar att träna. Jag älskar känslan av att kunna öka vikterna på gymmet eller förlänga rundan man brukar springa! Jag njuter av att de slut på de allra sista krafterna jag har på löpbandet innan jag ska hem. Eller känslan av att ha simmat i 40 minuter och vara helt mör i kroppen. Det förvånar mig att jag säger detta, för jag har alltid varit lat. Jag har alltid fått min kropp gratis genom en kanske FÖR bra ämnesomsättning osv. Jag har kunnat titta på när andra tränar medan jag själv sitter med godispåse i handen i en soffa och helt enkelt inte bry mig.

Men jag vill inte vara smala Emilia som kan äta vad hon vill, jag gillar inte att vara spinkig eller underviktig. Jag tror inte att någon som ser mig känner någon som helst respekt för den taniga kropp de möter när de ser mig. Jag har börjat skämmas för det och har aldrig i hela mitt liv låtit folk känna på armmuskler, för jag inte varit stark. 

Jag har alltid varit smal, men aldrig stark.

 

Dagligen ser jag bilder på folk som lägger upp på sig själva när de tränat på facebook eller annat. Det är före- och efterbilder från när de var lite överviktiga till nu när de var vältränade. De klagar över hur folk tittar på dem när de går in i ett gym, för att de är stora. Men har ni någonsin hört någon smal berätta hur folk tittar på en när man går in i ett gym? När jag tar mina fjuttiga vikter och kämpar sönder för jag inte har kraft nog att ens lyfta det alla andra kan göra. När man inte vågar visa alla andra hur låga vikter man använder så man ökar precis innan man ska gå. För jag har suttit i soffan hela livet, inte brytt mig alls vad jag har ätit och att röra på sig - inte frivilligt!

 

 

 

Jag ville egentligen bara säga att du kanske är i en plats i livet just nu som du trodde du skulle vara, men det betyder inte att det är den platsen du ska befinna dig på. Eller att livet är hårt nu, men kanske måste du gå igenom detta och göra de svåra valen för att kunna hamna där du blir lycklig. Allt kanske inte är bra, men det betyder inte att allt är dåligt. Varken lycka eller sorg är permanent, så det är bara att njuta av glädje och ta sig igenom sorgen. 

 

 

Satt på bussen idag och tog mig en funderare. Jag insåg hur missledda vi människor är i vissa situationer. Man hör ofta klagomål om att det är samhällets eller till och med världens fel att allt som är dåligt är just dåligt. Detta säger folk utan att inse att vi är samhället, vi är världen. Det är inget fel på en stad eller jorden, är något bristfälligt så är det i majoritet vårat fel. Så vill du ha förändring så startar med dig själv.

 

Jag klippte håret idag och frisören lockade håret, känner mig som en prinsessa, vilket känns konstigt för det är inte riktigt min stil att va gullig, känner mig som en man i klänning haha! 

Är det något jag ogillar så är det förutfattade meningar hos en person, eller mig själv. Det gäller både när folk sätter en stämpel på mig utan att ha någon som helst aning om hur jag är eller när jag kommer på mig själv att göra det. Det är så otroligt enkelt att placera folk man ser i ett fack redan första gången man ser personen och där avgörs ifall det finns en framtida relation eller inte. Och allt som krävs är att en av dessa personerna bestämt sig för att utan att ge den andra personen någon som helst chans så är den dömd.

 

Så att säga att utseende inte någon som helst spelar roll, det är bullshit, för det är när man först ser personen som man oftast bestämmer sig för om det är värt att ha personen i sitt liv. Det funger så, mer eller mindre. Jag personligen bryr mig inte jättemycket om utseendet eftersom det är personligheten jag ska umgås med i detta långa loppet, men att säga att utseendet inte betyder något alls, det vore lögn.

 

För er som inte vet så befann jag mig under förra årets påsk i Moçambique, ett land i södra Afrika. Jag hade kontakter där så jag och mina föräldrar åkte dit i två veckor för att titta på arbetet som fanns där. Jag var där i två veckor och de veckorna har helt förändrat mitt liv. När jag var där så insåg att det var det här jag ville med mitt liv, det var det här som mitt liv behövde som inte Sverige kunde ge mig.