Just de här barnen berörde mig så fruktansvärt att det idag, ett år senare, fortfarande kan göra ont i mig. I huset man kan se i bakgrunden bor de med sin mamma/adoptivmamma. De var 6 personer i ett 2x5m meter hus gjort av lera och blad. Mamman var förlamad över hela högra delen av kroppen och ansiktet sönderbränt, hon kunde varken läsa eller räkna vilket gjorde det nästan omöjligt att bidra med pengar till henne och sina barn då de flesta som köpte de varor hon sålde lurade henne.

I tältet till vänster bor hennes blinda ex-man tillsammans med sin fru, han erbjöd dem en bostad och priset hon får betala är att bidra med mat till sin kärlek och hans nya. De har ingen toalett och uträttar därför sina behov i buskagen bakom. I den lilla by de bodde i så ansågs de "skabbiga", för även hos de fattigaste så passade de inte in. Utan pengar, chansen att lära sig skriva, räkna eller läsa så har de ingen chans.

 

Jag fick nyligen reda på att deras mamma hade blivit mördade och de lever nu egen hand med den 17-åriga sonen som tar hand om sina syskon. Senast jag träffade honom var jag ett huvud längre och han är lika gammal mig som mig men brist på mat har gjort att han stannat i växten, detta leder till mindre respekt hos de andra människorna. Trots detta så ler de, de är tacksamma för sitt hus och mitt besök fick dem att springa runt i området som om de vunnit miljonen på lotto.

 

Så varför ska jag klaga över mitt liv när min crush inte känner likadant, eller maten var äcklig eller studiebidraget bara blev 800 kr denna månaden. Visst har jag bättre chans och därför andra problem, men i slutändan är vi alla människor och mina problem borde inte vara mycket plugg, mitt problem är att jag inte gör tillräckligt mycket för dessa människor med det lilla jag har.