På senaste tiden har jag hört många som klagar på att va singel, och visst är det trevligt att ha en person vid din sida som du älskar som känner likdant för dig. Och ibland saknar jag det med, men inte så ofta. Jag hatar inte folk som är ledsna över att de är ensama, jag bara stör mig på det om det är det enda de någonsin har att säga: "Jag är så jävla ensam" eller "Om jag bara hade någon..", inte bara är det väldigt oattraktivt vilket i sin tur gör att det blir ännu svårare att hitta någon, men det är irriterande för omgivningen.

 

Ett av mina största misslyckande i livet är att lägga min lycka hos andra, i familjen, vänner, pojkvän eller en tro. Visst ska man låta andra göra en lycklig, men kan man inte va lycklig på egen hand kan man aldrig vara riktigt lycklig. För familjer har intriger, liksom vänner kommer och går, förhållande varar inte föralltid (oftast) och religioner har sina långa perioder av tvekan och tvivel. Under dessa perioder så är det svårt att va glad. (Visst får man va ledsen, något jag också kämpar med, låta mig vara svag eftersom jag inte är mer än människa.)

Jag måste säga att jag är glad att jag är singel, men jag är också redo för ett förhållande för jag har lärt mig att va tillräckligt lycklig och nöjd med mig själv. Men jag tänker inte tvinga på ett förhållande bara för att HA ett förhållande. Möter jag någon så gör jag det och det vore trevligt, men tills dess så överlever jag med mitt eget sällskap och vänners.