Jag ska säga något jag aldrig trodde jag skulle säga, nån gång, men jag älskar att träna. Jag älskar känslan av att kunna öka vikterna på gymmet eller förlänga rundan man brukar springa! Jag njuter av att de slut på de allra sista krafterna jag har på löpbandet innan jag ska hem. Eller känslan av att ha simmat i 40 minuter och vara helt mör i kroppen. Det förvånar mig att jag säger detta, för jag har alltid varit lat. Jag har alltid fått min kropp gratis genom en kanske FÖR bra ämnesomsättning osv. Jag har kunnat titta på när andra tränar medan jag själv sitter med godispåse i handen i en soffa och helt enkelt inte bry mig.

Men jag vill inte vara smala Emilia som kan äta vad hon vill, jag gillar inte att vara spinkig eller underviktig. Jag tror inte att någon som ser mig känner någon som helst respekt för den taniga kropp de möter när de ser mig. Jag har börjat skämmas för det och har aldrig i hela mitt liv låtit folk känna på armmuskler, för jag inte varit stark. 

Jag har alltid varit smal, men aldrig stark.

 

Dagligen ser jag bilder på folk som lägger upp på sig själva när de tränat på facebook eller annat. Det är före- och efterbilder från när de var lite överviktiga till nu när de var vältränade. De klagar över hur folk tittar på dem när de går in i ett gym, för att de är stora. Men har ni någonsin hört någon smal berätta hur folk tittar på en när man går in i ett gym? När jag tar mina fjuttiga vikter och kämpar sönder för jag inte har kraft nog att ens lyfta det alla andra kan göra. När man inte vågar visa alla andra hur låga vikter man använder så man ökar precis innan man ska gå. För jag har suttit i soffan hela livet, inte brytt mig alls vad jag har ätit och att röra på sig - inte frivilligt!