Jag vill verkligen bryta mig loss från alla stämplar folk har satt på mig. Jag vill inte va tjejen som går att placera i ett fack, jag vill vara tjejen som får ett eget för hon inte passar in bland de andra. Jag orkar inte vara tjejen som folk ogillar så enkelt eller tjejen som inte vågar. Jag vill bli fri, börja om, presentera mig för alla som fortfarande har en felaktig bild av mig eller förklara för folk varför jag beter mig som jag gör.

Jag är så trött på all skit jag får, för jag må inte va perfekt, men jag är inte "äcklig" heller. Jag gör så gott jag kan och även om det inte räcker till samhällets krav så måste det få räcka till för att bli älskad.

Jag är trött på att anses vara trög. Visst, ibland säger jag saker utan att tänka och då blir det fel, men det gör mig inte mindre smart. Jag har inte toppbetyg eller jättebra på kemi, fysik eller biologi, eller matte, vilket tydligen är kreterierna för att vara smart nuförtiden. 

 

 

 

Jag brukade tidigare beskrivas som den glada tjejen som gillade människor och jag älskade den beskrivningen för det precis just så jag ville att folk i min omgivning skulle se mig. Men jag har märkt att på senaste tiden att jag blivit mer bitter, stör mig på massor av saker och ogillar många människor. Jag umgås mindre med vänner på fritiden och klagar mer på både mitt liv och människor. 

Detta får mig verkligen att sakna den personen jag brukade vara som om jag nu väl skulle säga något illa så sa jag "jag gillar inte att den gör så, men annars är det ju en bra person". Så jag kämpar så hårt jag kan nu för att bli mer trevlig och öppen för min omgivning (all uppmuntran uppskattas).

 

In other news, snart påsklov, vilket innebär NORGE! WIHO!

 

Jag ska säga något jag aldrig trodde jag skulle säga, nån gång, men jag älskar att träna. Jag älskar känslan av att kunna öka vikterna på gymmet eller förlänga rundan man brukar springa! Jag njuter av att de slut på de allra sista krafterna jag har på löpbandet innan jag ska hem. Eller känslan av att ha simmat i 40 minuter och vara helt mör i kroppen. Det förvånar mig att jag säger detta, för jag har alltid varit lat. Jag har alltid fått min kropp gratis genom en kanske FÖR bra ämnesomsättning osv. Jag har kunnat titta på när andra tränar medan jag själv sitter med godispåse i handen i en soffa och helt enkelt inte bry mig.

Men jag vill inte vara smala Emilia som kan äta vad hon vill, jag gillar inte att vara spinkig eller underviktig. Jag tror inte att någon som ser mig känner någon som helst respekt för den taniga kropp de möter när de ser mig. Jag har börjat skämmas för det och har aldrig i hela mitt liv låtit folk känna på armmuskler, för jag inte varit stark. 

Jag har alltid varit smal, men aldrig stark.

 

Dagligen ser jag bilder på folk som lägger upp på sig själva när de tränat på facebook eller annat. Det är före- och efterbilder från när de var lite överviktiga till nu när de var vältränade. De klagar över hur folk tittar på dem när de går in i ett gym, för att de är stora. Men har ni någonsin hört någon smal berätta hur folk tittar på en när man går in i ett gym? När jag tar mina fjuttiga vikter och kämpar sönder för jag inte har kraft nog att ens lyfta det alla andra kan göra. När man inte vågar visa alla andra hur låga vikter man använder så man ökar precis innan man ska gå. För jag har suttit i soffan hela livet, inte brytt mig alls vad jag har ätit och att röra på sig - inte frivilligt!

 

 

 

Jag ville egentligen bara säga att du kanske är i en plats i livet just nu som du trodde du skulle vara, men det betyder inte att det är den platsen du ska befinna dig på. Eller att livet är hårt nu, men kanske måste du gå igenom detta och göra de svåra valen för att kunna hamna där du blir lycklig. Allt kanske inte är bra, men det betyder inte att allt är dåligt. Varken lycka eller sorg är permanent, så det är bara att njuta av glädje och ta sig igenom sorgen. 

 

 

Om jag har lite tid över så är det bl.a. såhär jag brukar spendera min dagar:

 

Satt på bussen idag och tog mig en funderare. Jag insåg hur missledda vi människor är i vissa situationer. Man hör ofta klagomål om att det är samhällets eller till och med världens fel att allt som är dåligt är just dåligt. Detta säger folk utan att inse att vi är samhället, vi är världen. Det är inget fel på en stad eller jorden, är något bristfälligt så är det i majoritet vårat fel. Så vill du ha förändring så startar med dig själv.

 

Jag klippte håret idag och frisören lockade håret, känner mig som en prinsessa, vilket känns konstigt för det är inte riktigt min stil att va gullig, känner mig som en man i klänning haha! 

Jag tänkte att jag i brist på inspiration skulle skriva lite om ett mini-projekt jag håller på med just nu. Det går runt en grej på internet, inte jättestor, men tillräckligt för att jag ska höra om den, som heter 100-dagars-dieten. Missförstå mig inte när jag säger det för jag tycker inte att man ska banta och jag är liten så det räcker. Men hela grejen går ut på att träna regelbundet och äta så nyttigt det bara går. Det började när det var 100 dagar kvar till sommarlovet, men det är inte försent att hänga på.

 

Jag har alltså slutat äta godis, chips, läsk och annat och jag trivs väldigt bra med det. Jag googlade runt och har hittat så otroligt mycket goda och nyttiga efterätter. Jag mår mycket bättre, inte bara under tiden jag äter utan också efter. Jag är piggare och gladare och mer motiverad. Det handlar inte för mig om att förlora kilon, utan att hitta någon slags hälsosam balans i mitt liv där jag mår bra i kropp och själ (klyyyscha).

 

 

 

Jag tänker ge er tips, från en trasig människa till alla trasiga personer där ute. 

Om ni är i en situaion i livet som är åt helvete, så låt dig själv va ledsen. Så många gånger har jag låtsas som ingenting för att inte visa mig svag, men det tar energi som krävs för att må bättre.

Så låt dig va ledsen, det är mänskligt!

Men det är också viktigt att inte stänga in dig helt, gå ut ibland, gör klart för alla att du inte kommer va superpepp, så du slipper nå upp till förväntningar, men försök ha kul.

Och träna! Det är något jag missat göra större delen av mitt liv, jag har bara suttit hemma utan mål. Men kom ut, sätt upp mål och försök uppnå dem. Endorfiner är bra för dig och du kommer bli piggare och gladare, samt om du äter hälsosam kost, du kommer må avsevärt bättre.

 

Men det största är att ha ett mål, eller en dröm, en bra dröm! Det som kan göra människor mest galna är att vandra runt utan något som helst mål i livet. Om man har något att se fram emot så får nästan alla ansträngningar och motgångar en mening eller något man kan se bortom.

 

Lycka till och ta hand om er!

 

Idag drog jag som vanligt till gymmet, jag gillar att vara där sista timman innan de stänger för då är det inte så mycket människor kvar. De tre senaste gångerna jag varit där så har två tjejer varit där (inga namn nämnda) och jag har en stark känsla av de går dit bara för se hur störiga de kan va tills jag får totalspel på dem. Det är som att dom kollar upp vad jag taggar att träna under kvällen och sen ockuperar de stationerna hela kvällen.

Första gången var jag så otroligt sugen på att springa mestadels av passet, men då bestämde de sig för att gå på det bandet, h-e-l-a k-v-ä-l-l-e-n. Gången därpå tog de mattorna och idag tog de alla vikter jag tänkte använda och vägrade ge ut dem. Och det är väl gott att de tränar, men grejen är att de inte gör det. De tar mattorna och ligger och pratar, använder banden för att gå på 4an och sitter och pratar bredvid vikterna men när jag försöker ta dem så skäller de på mig för att jag tar grejer de använder.

Så jag har försökt göra annat så länge, men de kan verkligen förstöra hela min kväll. Vet att det låter grinigt, för jag kan ju fokusera på andra grejer när de tar de grejerna jag vill ha, men jag får spel på att de inte kan lämna grejerna när de knappt använder dem? 

 

Inte jätte tankefullt inlägg, men jag är frustrerad.

 

Många år var jag kristen, nu är jag inte riktigt säker. Jag växte upp i en kristen familj med alla dess värderingar och moral. Jag följde med till kyrkan och åkte på konferanser för att lyssna på Guds ord. Det var så enkelt när man var barn för om mina föräldrar sa att det finns en Gud så måste det vara så, det var inte förrän jag växte upp och skulle bryta mig ur som jag var tvungen att ställa mig frågan om kristendom fortfarande var något jag ville tillhöra. Frågan jag ställt mig i så många år nu, för det finns stunder då jag vill tro, då är jag helt övertygad om att det finns något och flertals ögonblick då jag aldrig varit säkrare på att jag inte är en kristen.

 

"Den som är utan synd kastar första stenen" sa Jesus, men allt jag ser i kristendomen är folk som kastar stenar. De dömer mer än några andra jag vet och jag känner mer hat än kärlek när jag närmar mig en kristen grupp. Så otroligt många gånger har jag fått höra kristna människor snacka skit om människor för sin livsstil. Jesus sa aldrig något själv om homosexualitet, det var lärljungarna som skrev sina åsikter så varför ska man blint tro på orden från en människa bara för att han vandrade bredvid Jesus?

 

Det står i bibeln att kvinnor borde sitta längst bak i kyrkan och vara tysta, detta påstår kristna människor att man måste ta med en nypa salt för att det var en annan tid. Men måste man inte ifrågasätta allt som står i bibeln då? För om endast Jesus ord är evigt, varför ska vi basera en tro på vad människor sa för 2000 år sedan?