Jag trivs i stormar. Det kanske är för att jag är van vid evigt kaos. När livet blir för stilla så blir jag lite uttråkad. Så gårdagens storm var ganska trevlig att va i. Jag bjöd hem några vänner för att kolla på film, men eftersom strömmen gick så tände vi ljus över hela huset och spelade spel. Det var något speciellt att ta stearinljus för att leta upp filtar och annat istället för ficklampan som erbjöds. Att gå runt i rummen och leta efter de mest nödvändiga sakerna man kunde ha i vardagsrummet där vi befann oss.

 

Jag och två kompisar tog en promenad till Shell för att hyra film, men när strömmen gick i affären (samt gatulyktorna) och alla maskiner började pipa så kändes det lite löjligt att vi gått ut storm för det syftet, så vi gick hem. Vi tog senare en liten promenad runt kvarteret för att lyfta bort stora grenar som fallit på vägen och kolla in hur läget såg ut: några staket var nere och en flaggstång såg oroväckande böjd ut. Vilket fick oss att börja springa, och prova aldrig springa på öppna fält i medvind under storm. Det tog ett tag innan jag lyckades stanna haha :)

 

Jag lekte lite på en lektplats innan vi gick hem, bakade chockladbollar och spelade spel. När strömmen kom tillbaks så satte vi igång första sagan om ringen filmen tills vi däckade. Mysigt!!

 

På halloween så har man chans att klä ut sig till precis vad man vill, exakt vad man vill! Så vad jag inte förstår är varför majoriteten av alla tjejer klär ut sig något man kan hitta på sexfilmer? Det är som att de ser det som en utmaning att ha så lite kläder på kroppen som möjligt men fortfarande likna något!

 

Detta gör mig väldigt fundersam över varför ungefär samma grupp tjejer klagar på att killar objektifierar dem, de kan inte hitta killar som vill ha dem för nått annat än kroppen. Men vad vill ni att killarna ska göra när ni denna kväll objektifierar er själva? För om det är seriösa förhållande som söks och en personlighet som ska tas på allvar så är detta inte rätt metod. Gå hem. Byt om.

 

 

Glad halloween på er :)

 

Det är lov! Mitt första beslut för lovet var att bjuda hem min kusin som har mycket bättre koll på gymnasiearbetet än vad jag har så tänkte få henne att hjälpa så jag kan börja, samt kolla på film! Tove var sjuk tyvärr, men det stoppade inte henne. En liten del av mig önska att hon inte hade kommit, för jag har vaknat med hosta och halsont.. tack!

Förhoppningsvis så ska krya på mig för jag har en del roliga planer för detta lov :)

 

 

Jag har ett stort gosedjur i min säng, som är en morot. Köpte den lite på skämt eftersom jag kallas för morot ibland, men jag börjar få lite problem att sova utan den nu.. tihi

 

Förr så blev jag (och min bror) alltid så exalterad över att vara i ett bibliotek att jag, utan undantag, behövde kissa. Så varje gång jag gick innanför dörrarna till ett bibliotek så letade jag upp en toa. Detta var förmodligen lyckan över det stora utbudet och jag kunde ta hem vilka böcker jag ville. 

Jag kommer ihåg en gång när jag satt med grupp vänner och frågan kom vad vi drömde att framtiden skulle bli. Detta var några år sen, så då visste jag inte att jag skulle drömma om Kanada (eller Norge), hur jag ville ha det familjevis (vilket fortfarande är lite av ett frågetecken, brukar inte tänka på det) osv. Men det var något jag var säker på så jag svarade:

 

 

Innan jag sa det så hade jag erfarenheter av det, små och stora skalor. Jag bröt mig en gång i en väns hus och stoppade "hen" att ta livet av sig, andra gånger var det bara sitta och prata om livet och berätta varför livet var gött. Men jag tänkte inte så mycket på det, för det var ingen som sa att jag gjorde skillnad, jag fick bara tänka sig själv att jag gjorde det.

 

Samma kväll som jag satt där och pratade med gruppen så ställde jag mig på en scen och pratade om mitt liv och varför livet blir bättre. Jag visste inte att livet skulle bli sämre efter det, men det blev bra igen efter det också, turligt nog! Och jag hade ingen aning om vilka människor jag skulle möta efter det. Jag fick mycket skit för det, men jag fick såååå mycket kärlek. Jag har kommit i kontakt med underbara och starka människor som säger att JAG GJORDE SKILLNAD och det är så jäkla coolt! Jag inser att vad jag svarade då var så rätt, för det finns ingen bättre känsla än att känna att man spelat roll, att mina val var väl valda och jag gjorde nått bra för någon annan. För mig är det lycka! 

 

 

Min första lediga helg på länge och jag  tänker spendera den så smart jag bara kan: framför datorn. Men för att skriva 4 uppsatser och plugga på glosor. Resterande tid ska gå till träning, någon film och lite facebook. För att lyckas med detta har jag gjort ett eget dagsschema - för sånt behöver odisciplerade människor tydligen göra!

 

 

 

Jag vet inte vad som händer med min kropp, jag får alla dessa konstiga symtom hela tiden. Ögoninflammation, öroninflammation, hosta, halsont, magont, huvudvärk och förkylning. Men de försvinner lika snabbt som de dyker upp, alltså väldigt hastigt och utan förvarning. Mitt immunförsvar ballar ur, vilket leder till onödig frånvaro från skolan då jag anser att jag inte kan va i skolan men när jag är hemma ett tag så försvinner det. Känns som att majoriteten av mina klasskompisar och lärare tror att jag ljuger för att komma undan :(

 

 

 

Vill tacka för stödet från förra inlägget! Jag var tveksam på om jag skulle lägga upp det eftersom det berättar om delar mitt liv jag helst inte nämner, men jag är glad att jag gjorde det. Om du inte läst det så skrolla lite längre ner "Aldrig tacksam, bara förlåtande". 

 

För att uttöka det tidigare inlägget så kan jag väl säga att förlåta och gå vidare är svårare än man tror och ibland tror jag att gjort det. Men liksom alla andra så har jag mina jobbiga perioder och då är det lätt att bli påmind om allt, falla ner i "mitt liv är verkligen sämst, från början till slut"-träsket. Eller om jag kommer på mig själv att bete mig på ett särskilt vis pga en något jobbigt jag varit med om för flera år sedan. För att förlåta är att gå vidare, att sudda allt och börja om - det är en process som tar tid, kanske hela livet. För det är svårt att förlåta en person som förändrade mig, som gör mig konstant rädd för närhet för just DEN person tog sig friheten att genom handling ge mig blåmärken och genom ord förklara sin kärlek. Att vara rädd att varje gång någon säger fina ord så kommer det leda till smärta. Så visst är jag stämplad och en aning trasig, men stark, för jag vågar fortfarande låta folk komma nära. Hur rädd jag än är så chansar jag, för jag ser det som en seger om jag låter DEN människan påverka mer än sinnet, men mitt liv. Istället försöker jag så gott jag kan att influeras av alla de som med både ord och handling visar respekt, kärlek och uppmuntran.

 

PEACE!

 

 

Läste nyss ett lååångt inlägg på facebook om en tjej som tidigare varit tjock och därför mått dåligt, blivit mobbad men sen gick ner i vikt (tror jag) och mådde bättre, hon var tacksam för alla som varit en del av hennes liv, mobbare som vänner, för de gjorde vem hon var idag! Trevlig historia, hon fick massa uppmuntran och jag kan nog va bland de få som verkligen inte förstod hur kunde se det på det sättet.

 

Mitt liv har inte varit det värsta, men det har helt klart varit jobbigt. Jag har blivit mobbad i skolan, förnedrad och avskydd av släkt, misshandlad, bedragen, lämnad, psykiskt sjuk, hotad osv. Jag har också haft fantastiska år, bra vänner och en familj som gör så gott de kan för att hjälpa mig. Idag mår jag bra, riktigt jäkla bra. Och visst är det på grund hur folk har behandlat mig och hur de är idag. Alla människor jag möter formar mig och visst skulle jag kunna känna tacksamhet med inför alla eftersom jag idag är en person är nöjd med att vara just mig. Men nej. Jag kommer aldrig någonsin tacka killen som lovade mig att han hade känslor för mig och sen misshandlade mig. Jag kommer aldrig känna tacksamhet till de personerna som mobbade mig. Kommer aldrig uppskatta att min släkt behandlat mig som skit de senaste åren. 

 

Nu är det inte långt kvar till jag bär mig av till Stockholm tillsammans med Adam för att se på Macklemore, sjukt mäktigt! Åker efter skolan imorgon, iiih!

 

Men för övrigt är jag upptagen, har knappt minuter över och därför lägre prio på bloggen. Det kommer ändras, men tills dess så får ni läsa gamla inlägg eller göra annat helt enkelt :)