Läste nyss ett lååångt inlägg på facebook om en tjej som tidigare varit tjock och därför mått dåligt, blivit mobbad men sen gick ner i vikt (tror jag) och mådde bättre, hon var tacksam för alla som varit en del av hennes liv, mobbare som vänner, för de gjorde vem hon var idag! Trevlig historia, hon fick massa uppmuntran och jag kan nog va bland de få som verkligen inte förstod hur kunde se det på det sättet.

 

Mitt liv har inte varit det värsta, men det har helt klart varit jobbigt. Jag har blivit mobbad i skolan, förnedrad och avskydd av släkt, misshandlad, bedragen, lämnad, psykiskt sjuk, hotad osv. Jag har också haft fantastiska år, bra vänner och en familj som gör så gott de kan för att hjälpa mig. Idag mår jag bra, riktigt jäkla bra. Och visst är det på grund hur folk har behandlat mig och hur de är idag. Alla människor jag möter formar mig och visst skulle jag kunna känna tacksamhet med inför alla eftersom jag idag är en person är nöjd med att vara just mig. Men nej. Jag kommer aldrig någonsin tacka killen som lovade mig att han hade känslor för mig och sen misshandlade mig. Jag kommer aldrig känna tacksamhet till de personerna som mobbade mig. Kommer aldrig uppskatta att min släkt behandlat mig som skit de senaste åren.