Många år var jag kristen, nu är jag inte riktigt säker. Jag växte upp i en kristen familj med alla dess värderingar och moral. Jag följde med till kyrkan och åkte på konferanser för att lyssna på Guds ord. Det var så enkelt när man var barn för om mina föräldrar sa att det finns en Gud så måste det vara så, det var inte förrän jag växte upp och skulle bryta mig ur som jag var tvungen att ställa mig frågan om kristendom fortfarande var något jag ville tillhöra. Frågan jag ställt mig i så många år nu, för det finns stunder då jag vill tro, då är jag helt övertygad om att det finns något och flertals ögonblick då jag aldrig varit säkrare på att jag inte är en kristen.

 

"Den som är utan synd kastar första stenen" sa Jesus, men allt jag ser i kristendomen är folk som kastar stenar. De dömer mer än några andra jag vet och jag känner mer hat än kärlek när jag närmar mig en kristen grupp. Så otroligt många gånger har jag fått höra kristna människor snacka skit om människor för sin livsstil. Jesus sa aldrig något själv om homosexualitet, det var lärljungarna som skrev sina åsikter så varför ska man blint tro på orden från en människa bara för att han vandrade bredvid Jesus?

 

Det står i bibeln att kvinnor borde sitta längst bak i kyrkan och vara tysta, detta påstår kristna människor att man måste ta med en nypa salt för att det var en annan tid. Men måste man inte ifrågasätta allt som står i bibeln då? För om endast Jesus ord är evigt, varför ska vi basera en tro på vad människor sa för 2000 år sedan?