Jag minns ett tal som min kompis höll där han avslutade med att säga att när folk skulle lägga sin ros på graven skulle de ge mig en "emilia-komplimang" vilket i stort sätt går ut på att säga något väldigt snältl och gulligt men avslutas av något mer stötande. Så innan han la rosen sa han "Du var min inspiration, fantastisk och min bästavän.. din lame jävel", sedan lade han rosen och folk gick efter och gjorde likadant. 

Efter det så berättade alla historier om tiden man hade och sen om någon hade en hemlighet om mig som angick någon annan så berättades det, allt kom ut, allt jag inte vågat säga. Och även om detta bara var en dröm så var det befriande att få ut allt haha.

 

Detta är nog det konstigaste inlägg jag gjort, vet inte om jag hade någon poäng. Det skulle kunna va hur mycket jag uppskattar min omgivning eller hur dålig jag är på att ge och ta komplimanger.. men det var fint och dröm eller inte, personerna i min ogivning väljer jag med omsorg och uppskattar er alla!