Sommarlovsdagarna har jag spenderat med att träna, sova, umgås och lite för mycket serie-tittande. Snart börjar jobbet, på torsdag faktiskt och jag är lite osäker på om jag taggar eller inte, kul människor och det var härligt förra året men är så sjukt trött hela tiden. Men som vanligt, det ska gå! 

 

En tanke som slog mig häromdagen var hur mycket våra känslor lurar oss, iaf mig. Av alla personer jag har dejtat, eller haft någon slags historia med så har jag bara varit kär i en person i hela mitt liv. Dock har jag varit helt övertygad om mina känslor under tiden alla dessa personer var huvudpersonen i mitt liv, men när jag tittar tillbaka så var det aldrig så. Det kan va känslan av att någon vill ha mig, att jag trivdes med någon och den fick mig att må bra, etc etc etc, men aldrig älskat eller varit kär. 

Att inse detta gör min vardag lite svårare eftersom jag inte längre litar på min egna känslor, ifrågarsätter allt jag känner och kommer alltid fram till samma slutsats hos människor jag tror jag gillar, det är inte på riktigt. På ett sätt är jag glad att jag gör det, det sparar på smärta hos både mig och den andra. Men o andra sidan så får det mig att alltid ta ett steg tillbaka, aldrig vågar chansa eller låta känslor komma.