Jag vet inte om det är just stället jag bor på eller hela jävla Sverige som ger mig känlsan av inte höra hemma. Det enda som ger mig någon slags tillhörighet är det delade språket. Jag vet inte om jag kan sätta fingret på vad som får mig känna mig så borttappad här och vad jag tror kommer förbättras någon annanstans, men det sista som lämnar människan är hoppet så hoppas på att få känna annorlunda.

Men missförstå mig inte! Jag är inte olycklig, kanske motsatsen, eller så lycklig jag kan vara på den plats jag är just nu. Att planera framtiden gör mig hoppfull, att bryta mig fri och försöka hitta hem, en plats där jag kan höra hemma. Och även om målet är Kanada så ska jag bara vänta och se vad framtiden har att ge mig, innan det sker så får jag kämpa för att ge mig större möjligheter att uppfylla mina drömmar.

Och under tiden får jag njuta av livets små glädjeämnen. Som t.ex. idag när jag insåg att jag behöver köpa mysiga tröjor.. och jag lovar, att komma på det kan göra mig genuint lycklig!